DEN DEL AV EN RECENTION AV TRE UTSTÄLLNINGAR SOM HANDLAR OM MITT ARBETE UTSTÄLLT PÅ TJÖRNEDALA KONSTHALL 23 MAJ TILL 12 JULI 2020

 

Artikeln är från juni 2020, skriven av Carolina Söderhållm för Ystads Allehanda

 

 

 

Kultur
En utställning laddad med berättelser

Tjörnedala konsthall öppnar säsongen med en utställning som är både luftig och laddad med berättelser och symbolik. Efter att ha hållit stängt under våren är det en efterlängtad start på konstsommaren i Baskemölla, skriver YA:s konstrecensent Carolina Söderholm.
Recension • Onsdag 00:15
Carolina Söderholm
Tre konstnärer har fått var sitt rum, och det är ett upplägg som fungerar fint. De har inte särskilt mycket gemensamt, förutom att de alla närmar sig tillvarons stora frågor på olika sätt.

...........

 


En av Jennie McMillens broderier, ett gåtfullt landskap präglat av naturens kraft och industriell exploatering, enligt YA:s recensent.
Foto: Mark Hanlon


Desto mer kraftfull med svärtan är Jennie McMillen. I sina broderier och textila skulpturer täcker hon det vita tyget med täta svarta stygn. Fram växer gåtfulla landskap som präglas både av naturens krafter och industriell exploatering. Här störtar kometer, där skjuts raketer, här bryter våldsamma oväder ut. Byggnader sätts i brand, och ur berget forsar vattnet medan gåtfulla möten och riter pågår bland buskar och träd.
McMillen är verksam i Uppsala och utbildad på Högskolan för Konsthantverk och Design i Göteborg men också på National College of Art i Dublin.
Under sin uppväxt tillbringade hon mycket tid i nordirländska Belfast, en stad som länge var märkt av oro och våldsamma politiska konflikter. Men hennes bildvärld har lösgjort sig från verklighetens asfalt och betong. Istället står flickan i centrum för dessa betvingande scener som jag slukar med hull och hår. De påminner om kusliga sagor, mättade med en dov spänning där katastrofen ständigt lurar i skuggorna.
Jag beundrar hur skickligt hon konstruerar alltsammans, där symmetri ställs mot skevhet, det oskuldsfulla mot ruvande hot. Samtidigt förstärker hon illusionen genom att låta delar av bildvärlden kliva ut i rummet. Monumentala och slutna likt anstalter eller myndighetsverk tar dessa byggnader plats på podier, antingen hukande under eller beskyddade av lågt hängande vita moln.
Det är en stark presentation av ett egensinnigt konstnärskap.

........